Hej från Japan!

Så är jag äntligen här efter många om och men. Det har verkligen varit en bergochdalbana som började redan i av december då jag fick Covid -19. Tiden kunde inte varit sämre med så många avslutande klienter och hypnoser jag hade kvar att göra. Jag vet att många blev besvikna men tyvärr låg det utanför min kontroll. Tack och lov kom jag lindrigt undan med feber och huvudvärk, vad som var värst var tröttheten den totala utmattningen som kom efteråt, även den i helt fel tid eftersom hela vårt hem skulle packas och vi skulle lämna Sverige den 6:e januari. Dessutom fick min son Devin feber så han var hemma från förskolan, ja ni fattar situationen.

På något sätt så börjar vi få ihop det och såg fram emot en jul med de närmsta och ett farväl, men så blev det inte heller eftersom mina brorsöner blev dåliga. Då började den känslomässiga delen komma fram och jag grät fram till dagen vi skulle ge oss av. Jag är hemmakär och står väldigt nära min familj. Min kära mammas ögon var konstant tårfyllda och oroliga. En mamma är alltid mamma oavsett hur gamla barnen är.
Den 27 december, tror jag det var, gick Japan ut med att de stänger sina gränser den 4:e januari (vi skulle åka den 6:e januari). Jaha, vad gör vi nu då? Det var en söndag så vi kunde inte kontakta HR för information. Lite panik men inte så farligt, det kanske kan lösa sig ändå tänkte vi. På måndag morgon har flygbolaget ställt in vårt flyg. Vi ringer HR mitt i julledigheten som säger att vi ska avboka resan, men när vi pratar med relocationagenten i Japan säger hon att vi minsann inte ska avboka någonting. Vi bokar helt enkelt en ny resa med avgång 2 januari. Som om vi inte hade nog med att göra redan och ska resa tidigare än väntat! Va tusan! Jaja, det är bara att köra på, det är ju trots allt en flytt och inte en charter till Mallorca vi pratar om.
Allt var ju så väl planerat med bokad PCR testning den 4 januari, om allt hade varit som det skulle. Vi hade tur som hittade en klinik som gjorde PCR test den 31 dec och som var negativt. Nu kan vi sluta oroa oss. I taxin på väg till flyget två dagar senare slutade mina tårar och nyfikenhet och entusiasm tog över.  Så skönt att allt löste sig. Trodde vi..

Femton timmar senare landar vi i Tokyo. En lång process av pappersarbete och Covid-19 testning med saliv tar ca 3 timmar och till slut hamnar man i en väntsal där de ropar upp ditt nummer du fått vid testningen. Alla ropas upp, utom jag, timmarna går och vi vet inte vad vi ska tro. Till slut kommer det fram några personer som meddelar att jag testat positivt. Positivt? Hur då? Jag har mest troligt antikroppar nu, men nej det var inte av intresse. Så där på flygplatsen så får vi skiljas åt, det var fruktansvärt som i en film som man gråter till. Min som frågar om han någonsin får träffa mig igen, och mitt hjärta brister. Inte bara för att jag vet att han är orolig utan för att jag vet att det kan vara ett trauma som kan påverka honom i framtiden, så som separationsångest.

De tar mig till ett hotell som gjorts om till ett sjukhus och jag är i karantän i 11 dagar utan symtom. Jag vet ju att jag är negativ. Den sjätte och sjunde dagen de testar mig är jag positiv igen! Nu kunde jag bara skratta åt det hela. De första dagarna i karantän sov jag väldigt mycket och med tanke på all stress så var det behövligt. Efter den sjätte dagen började jag sakna min son så mycket att jag inte kunde prata med honom online. Det var lättare att sysselsätta sig med Netflix.
Den elfte dagen var jag fri men hade bara ett quarantine certificate och hotellen krävde negative test certificate så vi fick boka en privat klinik som var godkänd av hotellen som kom till mitt nya hotell och testade mig. Svaret skulle ta mindre än 24 timmar, de längsta i mitt liv. Dagen därpå kom resultatet sent på kvällen och jag var negativ. Jag ringde receptionen sa att jag ska checka ut och att de skulle skriva ut mitt certifikat och beställa en taxi. Jag ska till min son! Tårarna rann och till och med de extremt flitiga och känslomässigt tillbakahållande japanerna fick tårar i ögonen. Som i en film igen.
I taxin till min familj var minuterna som timmar och 45 minuter senare höll jag om min son. Jag har aldrig gråtit så i mitt liv, jag höll om mitt liv, min prins, min kung, mitt allt. Jag var hos min familj.